pusstrollet

...sedan jag blev slagen till marken för andra gången. Det gjorde inte lika ont den här gången, i alla fall...och den här gången var jag inte lika begiven på att fatta förhastade beslut i förtvivlandets topp. Det gjorde jag förra gången, och det kostade mig mer än det egentligen hade behövt göra. Men det är inte lätt. Det kan vara riktigt svårt. Det gör ont i hjärtat när man rasar samman. Det har jag gjort några gånger i mitt liv, men jag hämtar mig alltid. På nåt jävla vis så reser jag mig ändå. Vet inte hur jag lyckas med det... mitt ex sa nåt tänkvärt idag. Vi satt och djuplodade idag igen, så där som bara vi två kan göra. Jag frågade honom om han tror att det är unikt med oss att vi har råkat ut för, låt oss säga, ovanligt mycket motgångar i förhållande till våra respektive livslängder. Han svarade att motgångarna i sig inte är så värst unikt för oss, däremot att sättet vi reser oss på från varje motgång - det är unikt. Att bli slagen till marken gång på gång, men att ändå resa sig som han och jag alltid lyckas göra... det gör oss till ovanliga människor, sa han. Ja, mitt ex är en väldigt klok människa. Någonstans så kommer jag alltid att älska honom. Det är rätt skönt att kunna tänka på det ibland. Att även fast vi inte är ihop längre, så har vi ändå ett band kvar - inget band som för oss till en gemensam framtid igen, för det vill ingen av oss - men vi har en väldigt fin vänskap som vi båda sätter värde på. Och det är jätteskönt. Vi respekterar varandra, och tycker det är skönt att ta en fika ihop då och då. Inte för att skryta, men jag tror att det är nog precis så man ska ha det med sitt ex. Kanske speciellt om man har barn ihop, som vi har.

Smärtan finns kvar, såklart. Men jag har lärt mig att det inte alltid handlar om att den ska försvinna. Väntar man på att smärtan ska försvinna så går man under till slut. Ibland handlar det istället om att lära sig leva med den...och att smärtan tar mindre och mindre plats ju mer man accepterar den. Men ibland gråter jag. Och skäms varje gång jag gör det...usch, jag gillar inte att gråta. Ska jag gråta så vill jag inte att nån ska se. Kanske är det för att jag har blivit hånad och utskälld när jag har gråtit tidigare i mitt liv. Hånad när jag gick i skolan...när mobbarna var så utstuderat grymma så att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna längre. Utskälld och tillsagd att ta mig samman, av andra personer som helt enkelt inte stod ut med att se mig gråta. Jag har fått höra att jag har varit onödigt känslig, att min gråt har varit överdriven och att jag bara har använt min gråt för att söka uppmärksamhet... Dessa faktorer har fått mig att känna att gråt är något fult, något skamligt. Inte ens när jag är själv hemma tycker jag om att gråta. Eftersom jag är såpass öppen för andevärlden, så vet jag att det alltid finns folk hos mig när jag gråter. Jag vet att detta folk inte har några som helst problem med att se mig gråta...det är människor som jag älskade så enormt mycket när de levde. Min mormor, bland andra. Och pappa. Och de försöker få mig att känna att det är okej att gråta. Och jag tror faktiskt att jag kommer att kunna känna så till slut. Där har vi återigen det där fenomenet med mig..., att jag reser mig efter att ha blivit slagen till marken riktigt hårt. Sådär hårt så att man tror att man aldrig kan resa sig igen. Men jag gör ju alltid det. Och kanske är det dags för mig att resa mig upp från det där slaget nu... Nu när jag har skrivit om det. Jag brukar kunna lägga saker bakom mig när jag väl har skrivit ner dem. Så kanske... Jo, men det är nog så.

Personen som slog mig till marken nu senast... ja, jag känner att jag vill skriva några ord till denna person. Ganska censurerat, och det är nog det bästa.

Ja, du... Du sårade mig riktigt djupt. Du tog inte ett dugg hänsyn till mina känslor, du ignorerade dem och gjorde bara som du själv tyckte och kände, utan en tanke på att någon annan kunde bli sårad av ditt handlande. Jag kan bara hoppas att det var värt det. Du gjorde mig jävligt illa, och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna glömma det. Förlåta, kanske, men inte glömma. Hoppas att du är lycklig. Det är inte ett dugg missriktat eller ironiskt från min sida, utan jag hoppas att du är lycklig. Eller att du kan bli det i alla fall. Jag kan nog resa mig efter det här... men det kan aldrig bli som förr. Och det är ditt fel. Som sagt..., jag hoppas att det var värt det. För mig är du inte samma person längre. Du är en som alla andra, som inte tänker sig för, utan begår handlingar som kanske inte är så smarta, och sårar andra som du förmodligen inte ens är medveten om att de bryr sig. Fy fan. Jag gillade dig. Jag trodde att du var en av de fina människorna på denna jord. Men jag hade tydligen fel. Jag hade kunnat acceptera att vem som helst förutom du, gjorde en sån här klassisk grej. Men det här trodde jag inte om dig. Du var inte sån, helt enkelt, trodde jag. Men det var du. Och du har fått mig att tappa tron på något som jag alltid har sett som det finaste av allt. Så, fy fan. Jag sörjer den person du var, innan du gjorde så här mot mig. Och det mest tragiska av allt är att du inte ens är medveten om att du har gjort illa mig. Fy fan... Jag kan inte komma på nåt bättre att skriva, än fy fan. Det beskriver det jag känner, på ett rätt bra vis. Fy fan. Så där, nu har jag nog skrivit det tillräckligt många gånger.

Så där ja, jag tror att djuplodandet är klart för denna gång. Det kändes bra. Tack, fullmånen. ;)

Till sist: Finns det någon person du håller av, men som du kanske aldrig har berättat det för? Gör det då. Många människor mår bra av att få veta att personer bryr sig. ♥

Kanske handlar det om att komma hem till slut, istället för att komma bort från något. Har man tur lyckas man kanske med båda sakerna på samma gång. Jag har ingen aning om hur landet ligger om det antalet år det rör sig om, men... jag skulle nog ändå tycka om tanken på att komma hem. Vända tillbaka från ett äventyr som skadade mer än det läkte. Vi får se.