Blogg #65 - Det har varit uppehåll
Ofta kan man se, att långa uppehåll i min blogg beror på att läget inte är så bra i mitt liv. I alla fall är det så den här gången. Det handlar om att jag lever under omständigheter som jag inte har valt själv och inte kan påverka själv. Jag brukar inte tänka på det så ofta. Brukar försöka tänka på det jag har istället för det jag inte har. Och då kan jag tycka att jag lever ett rätt skönt liv. Men så kommer de stunderna, när bitterheten blir för påtaglig.
Varje dag lever jag och min dotter med en verklighet som vi inte har valt själva. Jag hade kunnat acceptera att ödet hade jävlats med mig personligen, på ett eller annat vis. Men mitt barn... Hon har inte gjort något ont. Det fanns hela 50% chans att hon kunde ha fått slippa det här helvetet. Det hade varit lättare att acceptera om risken att drabbas hade legat på typ 85% eller så. Men hela 50% som sköt över åt fel sida!!!
Hon har inte valt att drabbas av detta helvete. Hon gör så gott hon kan, VI gör så gott vi kan. Och därför känns det alltid, ALLTID så tröstlöst när vi blir påhoppade av människor som har betalt för att förstå sånt här. Vi lever med en hård verklighet varje dag, något vi kommer att få göra i resten av våra liv. Det minsta man kan begära då, det är att slippa få kritik för att det inte går bättre än vad det gör.
Vad JAG önskar? Jo, det är mycket enkelt.
1) Jag vill ha FÖRSTÅELSE för att det inte kan gå snabbare än det gör.
2) Beröm för hennes framsteg, när de kommer, för sånt gör en människa glad!
3) Jag vill även att berörda människor inte gör saken värre än vad det är! Vi, hennes föräldrar, lever med denna verklighet för resten av våra liv, därför är det så SKÖNT att rensa ibland och se - värre än så här är det ju faktiskt inte. Men det hjälper inte när andra, ska vi kalla dem mindre förstående människor, målar fan på väggen så fort de hör namnet!
4) Jag önskar att min dotters självkänsla inte skadas (åtminstone inte alltför mycket...) när hon märker att andra klarar av saker snabbare än hon.
5) Jag önskar att andra barn (åtminstone vissa) slutar mobba henne per automatik. Och JA, det händer!
6) Jag önskar också av hela mitt hjärta att min dotter, även om det tar många år, till slut uppnår de viktigaste framstegen - tala rent, skriva rent, läsa bra och kunna få godkänt i matte. Även om det sker med t ex glasögon.
7) Och det viktigaste av allt - en önskan som jag utan tvekan går i döden för om det blir nödvändigt - snälla, snälla, snälla - låt min dotter få slippa cancer. Alla de andra önskningarna kan jag offra, om bara den här sista går i uppfyllelse. Den kalla handen tar ett hårt grepp om mitt hjärta varje år hon ska på kontroll. Gode Gud, låt det gå bra. Låt dem konstatera att allt är som det ska. Jag kan ge mitt liv för henne, om det skulle behövas. Jag skiter fullkomligt i att risken för att utveckla cancer bara ligger på 5% med den här diagnosen, jag vill inte att hon någonsin ska få cancer alls!
Det var allt jag hade att skriva idag. ♥
Varje dag lever jag och min dotter med en verklighet som vi inte har valt själva. Jag hade kunnat acceptera att ödet hade jävlats med mig personligen, på ett eller annat vis. Men mitt barn... Hon har inte gjort något ont. Det fanns hela 50% chans att hon kunde ha fått slippa det här helvetet. Det hade varit lättare att acceptera om risken att drabbas hade legat på typ 85% eller så. Men hela 50% som sköt över åt fel sida!!!
Hon har inte valt att drabbas av detta helvete. Hon gör så gott hon kan, VI gör så gott vi kan. Och därför känns det alltid, ALLTID så tröstlöst när vi blir påhoppade av människor som har betalt för att förstå sånt här. Vi lever med en hård verklighet varje dag, något vi kommer att få göra i resten av våra liv. Det minsta man kan begära då, det är att slippa få kritik för att det inte går bättre än vad det gör.
Vad JAG önskar? Jo, det är mycket enkelt.
1) Jag vill ha FÖRSTÅELSE för att det inte kan gå snabbare än det gör.
2) Beröm för hennes framsteg, när de kommer, för sånt gör en människa glad!
3) Jag vill även att berörda människor inte gör saken värre än vad det är! Vi, hennes föräldrar, lever med denna verklighet för resten av våra liv, därför är det så SKÖNT att rensa ibland och se - värre än så här är det ju faktiskt inte. Men det hjälper inte när andra, ska vi kalla dem mindre förstående människor, målar fan på väggen så fort de hör namnet!
4) Jag önskar att min dotters självkänsla inte skadas (åtminstone inte alltför mycket...) när hon märker att andra klarar av saker snabbare än hon.
5) Jag önskar att andra barn (åtminstone vissa) slutar mobba henne per automatik. Och JA, det händer!
6) Jag önskar också av hela mitt hjärta att min dotter, även om det tar många år, till slut uppnår de viktigaste framstegen - tala rent, skriva rent, läsa bra och kunna få godkänt i matte. Även om det sker med t ex glasögon.
7) Och det viktigaste av allt - en önskan som jag utan tvekan går i döden för om det blir nödvändigt - snälla, snälla, snälla - låt min dotter få slippa cancer. Alla de andra önskningarna kan jag offra, om bara den här sista går i uppfyllelse. Den kalla handen tar ett hårt grepp om mitt hjärta varje år hon ska på kontroll. Gode Gud, låt det gå bra. Låt dem konstatera att allt är som det ska. Jag kan ge mitt liv för henne, om det skulle behövas. Jag skiter fullkomligt i att risken för att utveckla cancer bara ligger på 5% med den här diagnosen, jag vill inte att hon någonsin ska få cancer alls!
Det var allt jag hade att skriva idag. ♥
