Blogg #54 - .................
Fan...det här var inte bra. Helvete...vad fan var det som hände... det här var inte alls bra.
Blogg #53 - En tanke, en känsla, ett litet försiktigt hopp
Det är möjligt att det stannar här. Att det inte blir mer än så här. Kanske kan jag nöja mig med det. Jag vet inte. Jag vet nog ingenting just nu. Vet inte vem jag är, vad jag vill eller vad jag ska göra. Ingen risk att jag påbörjar något som jag inte vill, i alla fall, för jag gör ju ingenting. Ingenting alls. Plus/minus noll, så kan man nog sammanfatta läget.
Det kanske är som en vis kvinna skrev en gång i tiden... att det är längtan som är vackrast. Längtan efter det vackraste av allt. Sedan, när längtan övergår i en känsla av fullkomlighet...då är det kanske inte lika vackert längre. Visst vet jag att det finns en chans. Men samtidigt vet jag inte om det är meningen att det ska bli mer än så här. Kanske vill jag ha det som det alltid har varit. Och framförallt så är jag rädd att jag kanske skulle förstöra något. Är det något jag alltid har fått höra i mitt liv, så är det att jag inte begriper mig på hur något funkar, att jag förstör för oskyldiga människor och att alla andra gör klokast i att hålla sig undan från mig, för jag är inte en av dem - jag är den utstötta.
Kanske är det för att jag är häxa. Något har alltid synts i min blick, något som skiljer sig från andra. Häxa kan man kalla sig för om man praktiserar magi, pysslar med örter och kristaller och tarotkort. Då är man en praktisk häxa. Sen har vi den andra sorten - den riktiga sorten om jag får säga det själv - den sortens häxor med ett sinne som är olikt andras. Vi som kan känna människors tankar, veta var det gör ont nånstans, veta var försvunna föremål finns och vi som kan överföra våra tankar till såväl andra människor som till händelser. Såna häxor, som inte ens behöver föremål som ljus, örter och liknande, utan bara tänker.
Jag är en av dem som endast använder mig av attribut för att förstärka kraften, men som ändå vet att den egentliga kraften utgår ifrån människan själv. Är det något jag litar på, så är det tankens kraft. Telepati, som det kallas av vetenskapen. Jaja... ordet telepati kan man ju använda sig av för att förklara det hela "logiskt". Men logik existerar inte i det här sammanhanget. Och jag är inte villig att använda mig för mycket av kraften jag har, inte ens om jag blir illa behandlad.
Jag anser att man inte ska jävlas med folk på en högre nivå än den de tillämpar själva. Har den ene ett övertag över den andre, så är det inte rättvist. Men en annan intressant fråga då, det är...om man bara kan göra på ett sätt, då? Är man orättvis då, eller får den elaka mindre vetande personen skylla sig själv?
Jag blev väldigt illa till mods när jag märkte att jag lyckades skrämma en av mina mobbare bara genom att tänka elaka tankar om honom...han blev rädd, och då kändes det inte bra för mig. Trots att han hade gjort mig väldigt illa, så tyckte jag inte att jag hade rätt att framkalla en sådan rädsla hos honom, för det var rädsla av ett slag han inte behärskade tekniken för att framkalla själv.
Och kanske är det där, som roten till min rädsla finns. Att jag råkar göra saker med min tankes kraft, utan att riktigt kunna kontrollera vad som händer? Nu när jag blev sittande med dessa funderingar, så får jag bilder av min ungdom... min tidiga ungdom, alltså...där folk nästan alltid vek undan blicken för mig. Var det kanske för att jag hade såna klarsynta ögon? Berodde det på att jag kunde läsa av sidor hos folk som de inte var bekväma med, sånt som de inte ville att någon skulle känna till? Kanske var det därför folk drog sig undan mig. På grund av mina klara ögon. Rädslan bemöter man ju bäst med offensiven. Kanske var det därför så många gav sig på mig, verbalt och fysiskt? För att de inte stod ut med det där klarsynta i mina mörka blå ögon?
Här har vi en tänkbar förklaring...något jag har sökt efter i hela mitt liv. Svaret på varför jag blev mobbad, utstött, kränkt och tyvärr även misshandlad. Var det för att det märktes att jag inte var som de andra? Att det fanns något hos mig som skrämde folk? Mina lärare förundrade sig alltid över att jag skilde mig från mängden, oftast på ett positivt sätt. Lite drömmande, lite frånvarande ibland - men jösses vilka betyg jag hade från grundskolan. Och även lärarna vek undan med blicken från mig ibland. Syntes det kanske i mina ögon vad jag läste av hos folk? Min första pojkvän - en av dem som inte var rädd, utan bara förundrad - han sa att jag hade de märkligaste ögon han någonsin hade sett. Lite väl lättköpt, kanske. Men han sa att det var något med mina ögon, som gjorde att han både ville se in i dem och samtidigt inte. Kanske var det sorgen han menade. För sorg, det har jag också i mina ögon. Stark sorg.
Flickan med de skrämmande, men ändå vackra ögonen. Jodå. Visst var det så. Och så är det fortfarande. När jag ser på folk, med mina klara ögon...då händer nog något. Jag ser ju sånt som inte syns med bara blotta ögat. Jag kan se bortanför dessa gränser. Kanske är det inte bra att se för mycket. Jag vet till exempel att en kvinna känner sorg i huset mittemot. Hennes sorg känns nästan som min egen. Och ja, det händer ofta att jag blir ledsen över andras förehavanden...bara för att jag kan känna så mycket. Jag har åtminstone lärt mig att skilja på om jag är ledsen själv, eller om det är någon annan som är det. Men det kvittar...för jag är inte en sån som skjuter ifrån mig andras problem. Är det någon som har det svårt, så ska man inte förskjuta personen, då ska man hjälpa, om man kan. Det är något som sitter i ryggraden på mig. Men är det någon som är elak... elak mot någon som inte förtjänar det och inte kan försvara sig - då kommer det mörka fram hos mig.
Det kanske är som en vis kvinna skrev en gång i tiden... att det är längtan som är vackrast. Längtan efter det vackraste av allt. Sedan, när längtan övergår i en känsla av fullkomlighet...då är det kanske inte lika vackert längre. Visst vet jag att det finns en chans. Men samtidigt vet jag inte om det är meningen att det ska bli mer än så här. Kanske vill jag ha det som det alltid har varit. Och framförallt så är jag rädd att jag kanske skulle förstöra något. Är det något jag alltid har fått höra i mitt liv, så är det att jag inte begriper mig på hur något funkar, att jag förstör för oskyldiga människor och att alla andra gör klokast i att hålla sig undan från mig, för jag är inte en av dem - jag är den utstötta.
Kanske är det för att jag är häxa. Något har alltid synts i min blick, något som skiljer sig från andra. Häxa kan man kalla sig för om man praktiserar magi, pysslar med örter och kristaller och tarotkort. Då är man en praktisk häxa. Sen har vi den andra sorten - den riktiga sorten om jag får säga det själv - den sortens häxor med ett sinne som är olikt andras. Vi som kan känna människors tankar, veta var det gör ont nånstans, veta var försvunna föremål finns och vi som kan överföra våra tankar till såväl andra människor som till händelser. Såna häxor, som inte ens behöver föremål som ljus, örter och liknande, utan bara tänker.
Jag är en av dem som endast använder mig av attribut för att förstärka kraften, men som ändå vet att den egentliga kraften utgår ifrån människan själv. Är det något jag litar på, så är det tankens kraft. Telepati, som det kallas av vetenskapen. Jaja... ordet telepati kan man ju använda sig av för att förklara det hela "logiskt". Men logik existerar inte i det här sammanhanget. Och jag är inte villig att använda mig för mycket av kraften jag har, inte ens om jag blir illa behandlad.
Jag anser att man inte ska jävlas med folk på en högre nivå än den de tillämpar själva. Har den ene ett övertag över den andre, så är det inte rättvist. Men en annan intressant fråga då, det är...om man bara kan göra på ett sätt, då? Är man orättvis då, eller får den elaka mindre vetande personen skylla sig själv?
Jag blev väldigt illa till mods när jag märkte att jag lyckades skrämma en av mina mobbare bara genom att tänka elaka tankar om honom...han blev rädd, och då kändes det inte bra för mig. Trots att han hade gjort mig väldigt illa, så tyckte jag inte att jag hade rätt att framkalla en sådan rädsla hos honom, för det var rädsla av ett slag han inte behärskade tekniken för att framkalla själv.
Och kanske är det där, som roten till min rädsla finns. Att jag råkar göra saker med min tankes kraft, utan att riktigt kunna kontrollera vad som händer? Nu när jag blev sittande med dessa funderingar, så får jag bilder av min ungdom... min tidiga ungdom, alltså...där folk nästan alltid vek undan blicken för mig. Var det kanske för att jag hade såna klarsynta ögon? Berodde det på att jag kunde läsa av sidor hos folk som de inte var bekväma med, sånt som de inte ville att någon skulle känna till? Kanske var det därför folk drog sig undan mig. På grund av mina klara ögon. Rädslan bemöter man ju bäst med offensiven. Kanske var det därför så många gav sig på mig, verbalt och fysiskt? För att de inte stod ut med det där klarsynta i mina mörka blå ögon?
Här har vi en tänkbar förklaring...något jag har sökt efter i hela mitt liv. Svaret på varför jag blev mobbad, utstött, kränkt och tyvärr även misshandlad. Var det för att det märktes att jag inte var som de andra? Att det fanns något hos mig som skrämde folk? Mina lärare förundrade sig alltid över att jag skilde mig från mängden, oftast på ett positivt sätt. Lite drömmande, lite frånvarande ibland - men jösses vilka betyg jag hade från grundskolan. Och även lärarna vek undan med blicken från mig ibland. Syntes det kanske i mina ögon vad jag läste av hos folk? Min första pojkvän - en av dem som inte var rädd, utan bara förundrad - han sa att jag hade de märkligaste ögon han någonsin hade sett. Lite väl lättköpt, kanske. Men han sa att det var något med mina ögon, som gjorde att han både ville se in i dem och samtidigt inte. Kanske var det sorgen han menade. För sorg, det har jag också i mina ögon. Stark sorg.
Flickan med de skrämmande, men ändå vackra ögonen. Jodå. Visst var det så. Och så är det fortfarande. När jag ser på folk, med mina klara ögon...då händer nog något. Jag ser ju sånt som inte syns med bara blotta ögat. Jag kan se bortanför dessa gränser. Kanske är det inte bra att se för mycket. Jag vet till exempel att en kvinna känner sorg i huset mittemot. Hennes sorg känns nästan som min egen. Och ja, det händer ofta att jag blir ledsen över andras förehavanden...bara för att jag kan känna så mycket. Jag har åtminstone lärt mig att skilja på om jag är ledsen själv, eller om det är någon annan som är det. Men det kvittar...för jag är inte en sån som skjuter ifrån mig andras problem. Är det någon som har det svårt, så ska man inte förskjuta personen, då ska man hjälpa, om man kan. Det är något som sitter i ryggraden på mig. Men är det någon som är elak... elak mot någon som inte förtjänar det och inte kan försvara sig - då kommer det mörka fram hos mig.
Blogg #52 - Jag älskar dig
Det jag nu kommer att skriva här, är ämnat endast till Dig.
Du kom in i mitt liv, och fick mig att le igen. Din naturliga värme och din vänlighet smekte min sargade själ, och läkte många sår utan att jag nog ens förstod hur.
För tid och evighet, så tillhör mitt hjärta Dig.
Jag älskar Dig nu och för evigt. Du är den underbaraste människa jag någonsin har mött, och jag önskar inget hellre än att få finnas vid Din sida i både glädje och sorg.
Jag älskar dig. Mer än jag någonsin kommer att kunna förklara för dig, så älskar jag dig intill tidens slut. Du är så vacker, så underbar, så klok och godhjärtad. Låt ingen övertyga dig om något annat!
Jag vet ju, jag vet ju att du har haft det svårt och tungt. Jag önskar så att jag kunde göra något för att underlätta för dig, kanske lätta på den smärta jag vet att du bär inom dig.
Min eviga kärlek har du i alla fall, och oavsett vad framtiden bär med sig för oss, så kommer jag alltid att älska dig.
Herregud vad jag älskar dig. Jag älskar dig intill tidens slut. Jag kan inte skriva det tillräckligt många gånger: JAG ÄLSKAR DIG!
♥
Blogg #51 - Jag har mist något av det käraste jag har haft
Fy fan...att jag sitter och bloggar den här tiden, att jag ens är vaken den här tiden istället för att ligga och sova som normala människor gör...jag har rasat sönder totalt. Jag har mist min tro på ett gott liv nu. Jag lever vidare, men jag gör det bara för mina anhörigas skull. Jag måste leva vidare, jag är inte en sån som sviker. Men min egen livslust har försvunnit totalt. Jag bryr mig väldigt mycket om att min familj ska ha det bra, och jag vet att de aldrig skulle kunna bli lyckliga om jag försvann, så jag tänker inte ta mitt liv eller nåt sånt. Det ligger inte för mig, vill jag bara betona. Men min livsvilja har förstörts totalt. Jag har gråtit. Har gråtit så inihelvete, är på väg att börja gråta nu med.
Jag hade en önskan en gång i tiden. Men det gick åt helvete. Det gick åt helvete totalt. Känns som om livet försöker säga mig något, men att jag bara är en sån patetisk jävel som inte fattar förrän det går åt helvete riktigt ordentligt. OKEJ! Jag fattar nu! Ska sluta hoppas på en massa orimliga grejer.
Jag är inget barn nu
Jag kan klara mig så bra
Jag ska visa dem nu
Jag ska gömma tårarna
Jag kan...
Jag kan...
Jag vill inte höra
Är för stor för att tro
Det är bara sagor
Det finns ingenting som tro
Och hopp
Och stoft högst opp
http://www.youtube.com/watch?v=rzBPpyThjtw
Måste väl leva vidare...men det blir inte på samma sätt längre. Framförallt så tänker jag aldrig ägna mig åt kärlek mer. Har tappat tron på kärleken, och det hör ihop med att jag har mist tron på mig själv. Jag borde bära en skylt med en varning, typ "Gå inte in i ett förhållande med mig, det går åt helvete då, tveklöst!"
Känner en sån jävla tomhet. Och jag kommer aldrig att kunna känna samma glädje igen, även om allt kanske skulle återgå till det normala...jag har slagits till marken för hårt den här gången. Den här skadan kommer aldrig att kunna repareras helt och hållet.
Tårarna verkar aldrig ta slut. Har gråtit hur mycket som helst, men tårarna fylls bara på hela tiden. Och jag var *SÅ* jävla nära att hamna i säng med mitt ex igår. Vi satt och pratade. Jag grät, han lyssnade och tröstade. Han är himla bra att snacka med när allt har rasat, det har han alltid varit. Trodde väl bara inte att han hade lust att leka terapeut åt mig mer..det fick han göra många gånger under vårt förhållande. Vi är inte ihop längre, så jag hade inte tänkt besvära honom med den här skiten. Men han försäkrade mig att det inte alls var något besvär. Fan, måste han vara så himla snäll! Fast det kändes bra också...på ett sätt.
Stämningen blev lite intim där ett tag. Fan också, det var inte meningen. Jag är så jävla skör nu, och just därför litar jag inte på mitt eget omdöme. Mitt halva jag var på väg att kyssa honom...men den andra halvan av mig sa lite försiktigt att jag nog inte borde göra det. Lite så här, att du kommer nog att ångra dig sen om du gör det. Ja, det är möjligt. Men..., jag behövde det där. Jag skulle bara över till honom i ett helt annat ärende, men så såg han på mig att jag var helt trasig, och frågade om jag ville stanna och dricka lite kaffe. Visst, tänkte jag, det kan jag väl göra...och så blev det så att jag blev kvar i flera timmar. Det hände inget mellan oss, vi satt bara och pratade. Eller rättare sagt, jag grät och han lyssnade.
Shit, det blev så...fan vad jobbigt det blev. Först i början i alla fall. Han började göra i ordning kaffet och frågade hur det var med mig. Nej, nej, nej. Fråga inte hur jag mår. Frågar du det så kommer jag att börja storgråta och det vill jag inte att nån ska behöva se. Lyckades få fram med svårt återhållen gråt att "Ställ inte fel frågor är du snäll..." och sen gick det inte att hålla tillbaka gråten längre. Fan, fan, fan, fan, fan. Grät så kolossalt jävla mycket att han fick ge mig en pappersrulle...Han har ju iofs sett mig gråta många gånger, så jag behövde väl egentligen inte känna mig så generad...VERKLIGEN inte. Men det var inget jag hade planerat, hade han inte frågat om jag ville hänga med upp på lite kaffe så hade han inte fått se gråtkaoset. Men fan vad jag behövde det just då. Fick ur mig all gråten och sen satt vi och snackade om allt möjligt.
Vill poängtera att han INTE försökte utnyttja situationen på något vis. Det gjorde han verkligen inte. Han bara lyssnade. Tack för det, det behövdes.
Helt ärligt så kan jag skriva att...hade han gjort det minsta lilla närmande mot mig så hade jag inte kunnat stå emot. Inte just då, för just då behövde jag få bekräftelse. Bekräftelse på att det inte är fel på mig, att jag är en attraktiv kvinna, typ.. ett simpelt jävla bekräftelsebehov helt enkelt. Fan vad billigt, men just då var det precis så. Men det hände inget! Han gjorde ingen invit överhuvudtaget. Sen kan man ju diskutera om jag kanske gjorde något som kan liknas med en invit...eller ja, nåt i den stilen kanske. Fast jag visste nog inte riktigt själv vad jag ville där, så det var nog lika bra att det inte hände nåt.
Ska gå och lägga mig och försöka sova några timmar nu...vi får väl se vad den här dagen för med sig. Inte ett skit antagligen. Orkar inte tänka. Allt är kört ändå. Men mitt ex är skön att snacka med. Jaja.
Jag hade en önskan en gång i tiden. Men det gick åt helvete. Det gick åt helvete totalt. Känns som om livet försöker säga mig något, men att jag bara är en sån patetisk jävel som inte fattar förrän det går åt helvete riktigt ordentligt. OKEJ! Jag fattar nu! Ska sluta hoppas på en massa orimliga grejer.
Jag är inget barn nu
Jag kan klara mig så bra
Jag ska visa dem nu
Jag ska gömma tårarna
Jag kan...
Jag kan...
Jag vill inte höra
Är för stor för att tro
Det är bara sagor
Det finns ingenting som tro
Och hopp
Och stoft högst opp
http://www.youtube.com/watch?v=rzBPpyThjtw
Måste väl leva vidare...men det blir inte på samma sätt längre. Framförallt så tänker jag aldrig ägna mig åt kärlek mer. Har tappat tron på kärleken, och det hör ihop med att jag har mist tron på mig själv. Jag borde bära en skylt med en varning, typ "Gå inte in i ett förhållande med mig, det går åt helvete då, tveklöst!"
Känner en sån jävla tomhet. Och jag kommer aldrig att kunna känna samma glädje igen, även om allt kanske skulle återgå till det normala...jag har slagits till marken för hårt den här gången. Den här skadan kommer aldrig att kunna repareras helt och hållet.
Tårarna verkar aldrig ta slut. Har gråtit hur mycket som helst, men tårarna fylls bara på hela tiden. Och jag var *SÅ* jävla nära att hamna i säng med mitt ex igår. Vi satt och pratade. Jag grät, han lyssnade och tröstade. Han är himla bra att snacka med när allt har rasat, det har han alltid varit. Trodde väl bara inte att han hade lust att leka terapeut åt mig mer..det fick han göra många gånger under vårt förhållande. Vi är inte ihop längre, så jag hade inte tänkt besvära honom med den här skiten. Men han försäkrade mig att det inte alls var något besvär. Fan, måste han vara så himla snäll! Fast det kändes bra också...på ett sätt.
Stämningen blev lite intim där ett tag. Fan också, det var inte meningen. Jag är så jävla skör nu, och just därför litar jag inte på mitt eget omdöme. Mitt halva jag var på väg att kyssa honom...men den andra halvan av mig sa lite försiktigt att jag nog inte borde göra det. Lite så här, att du kommer nog att ångra dig sen om du gör det. Ja, det är möjligt. Men..., jag behövde det där. Jag skulle bara över till honom i ett helt annat ärende, men så såg han på mig att jag var helt trasig, och frågade om jag ville stanna och dricka lite kaffe. Visst, tänkte jag, det kan jag väl göra...och så blev det så att jag blev kvar i flera timmar. Det hände inget mellan oss, vi satt bara och pratade. Eller rättare sagt, jag grät och han lyssnade.
Shit, det blev så...fan vad jobbigt det blev. Först i början i alla fall. Han började göra i ordning kaffet och frågade hur det var med mig. Nej, nej, nej. Fråga inte hur jag mår. Frågar du det så kommer jag att börja storgråta och det vill jag inte att nån ska behöva se. Lyckades få fram med svårt återhållen gråt att "Ställ inte fel frågor är du snäll..." och sen gick det inte att hålla tillbaka gråten längre. Fan, fan, fan, fan, fan. Grät så kolossalt jävla mycket att han fick ge mig en pappersrulle...Han har ju iofs sett mig gråta många gånger, så jag behövde väl egentligen inte känna mig så generad...VERKLIGEN inte. Men det var inget jag hade planerat, hade han inte frågat om jag ville hänga med upp på lite kaffe så hade han inte fått se gråtkaoset. Men fan vad jag behövde det just då. Fick ur mig all gråten och sen satt vi och snackade om allt möjligt.
Vill poängtera att han INTE försökte utnyttja situationen på något vis. Det gjorde han verkligen inte. Han bara lyssnade. Tack för det, det behövdes.
Helt ärligt så kan jag skriva att...hade han gjort det minsta lilla närmande mot mig så hade jag inte kunnat stå emot. Inte just då, för just då behövde jag få bekräftelse. Bekräftelse på att det inte är fel på mig, att jag är en attraktiv kvinna, typ.. ett simpelt jävla bekräftelsebehov helt enkelt. Fan vad billigt, men just då var det precis så. Men det hände inget! Han gjorde ingen invit överhuvudtaget. Sen kan man ju diskutera om jag kanske gjorde något som kan liknas med en invit...eller ja, nåt i den stilen kanske. Fast jag visste nog inte riktigt själv vad jag ville där, så det var nog lika bra att det inte hände nåt.
Ska gå och lägga mig och försöka sova några timmar nu...vi får väl se vad den här dagen för med sig. Inte ett skit antagligen. Orkar inte tänka. Allt är kört ändå. Men mitt ex är skön att snacka med. Jaja.
Blogg #50 - Allt är slut
Att försöka beskriva mina känslor just nu går inte med alla ord som finns i världen. Jag kan bara skriva att jag nog faktiskt aldrig någonsin har varit så ledsen som jag är nu. Mörker, tomhet, sorg. Jag orkar inte mer nu. Det här var dödsstöten. Allt annat hade jag kunnat orka med, men det här...nej, det här reser jag mig inte ifrån.
