pusstrollet

Jag börjar faktiskt tro det.

Något nytt, och hittills oprövat, är på väg att ta fäste i mitt liv. Eller? Kanske har jag fel. Men den långsamt stigande positiva känslan..., den ger hur som helst inte vika.

Så många gånger som jag har trott att något fint ska hända...och så har det gått käpprätt åt helvete. Helt ärligt och på helt korrekt svenska. Men det är väl det som kallas för hopp. Man ska nog aldrig sluta hoppas. Jag tror inte det.

Jag vet ju vad mitt hjärtas innersta önskan är. Men jag har också lärt mig att det inte finns några som helst garantier för att hjärtats högsta önskan ska gå i uppfyllelse. Men det kanske beror på att det man för tillfället önskar sig mest av allt, kanske skulle omkullkasta de egentliga planerna.. fan vad jag svamlar. Det jag menar, kortfattat, är att det nog är förutbestämt hur allt ska bli i livet. Även om man så innerligt högt önskar sig en viss sak, så kanske det inte är rätt ändå. Sånt vet man ju inte i förväg.

Men nu hoppas jag att det jag önskar mest av allt...att det är det som är meningen med mitt liv. För om inte det här är meningen med mitt liv, om jag kanske aldrig kommer att få känna känslan av att ha fått komma hem - då finns det ju inget kvar. Det GÖR faktiskt inte det.

Vill inte ha fler besvikelser nu, det räcker nu. Snälla, snälla, snälla, låt den här önskan gå i uppfyllelse!

Alla goda makter som finns - snälla, låt min önskan gå i uppfyllelse!

Så där, då har jag tjatat om det, hoppas att det hjälper.

Och varför har det blivit så här just precis nu? Det här som är på väg in..., det kunde ha hänt för längesen. Men det är väl meningen, kanske.

Stay tuned, everyone, maybe your wish will be granted... ♥

[x] Varit på sjukhus
[x] Åkt ambulans
[ ] Brutit något
[x] Stukat något
[x] Sträckt något
[ ] Något har gått ut led
[ ] Blött från huvudet
[x] Blött från ansiktet
[ ] Blivit skjuten
[x] Blivit sparkad
[x] Bränt dig
[x] Fått sprickor i skelettet
[ ] Fått sy
[ ] Blivit opererad
[x] Skurit dig
[x] Slickat ditt blod
[ ] Fått hjärnskakning
[x] Förlorat medvetandet
[ ] Slagit ut en tand
[ ] Slagit ut flera tänder

Resultat: 11

1-4 Du är relativt lugn
5-9 Du är vild
10- 14 Du är galen
15-20 Du är totalt orädd.


Jag är galen. =)


Stay tuned if you like. ♥

Att jag är en kvinna med många hemligheter, det kan var och en förstå som har läst den här bloggen. Att jag inte gärna pratar om mitt förflutna, vem jag är och vad jag sysslar med.

Jag skulle nog vilja berätta lite nu. Har ingen aning om ifall det är någon jag känner som är in och läser den här bloggen. Vet faktiskt inte. Men det kvittar.

Jag vet ärligt talat inte om mina egenskaper har uppkommit på grund av mitt väldigt traumatiska förflutna, eller om de fanns inom mig redan när jag föddes. Tja, egenskaper förresten. Vet inte om det är rätt ord. Säger jag krafter så låter jag som en psykiskt sjuk människa. Krafter... tror man på sånt är man schizofren. Man ska vara försiktig med att nämna ifall man tror på sånt som inte syns.

Jag har inte alltid varit så här försiktig och tystlåten om det här. Men jag har väl blivit äldre och klokare, kanske. När jag var yngre och inte hade en tanke på att sånt här kan vara dåligt och att det inte är något att leka med... då var jag mer öppen med det, och hjälpte människor av hjärtans lust. Blev enormt uppskattad för det också.

Tills jag mötte en kvinna som kritiserade mig på ett mycket brutalt sätt. Hon tog ett frivilligt ansvar att "lära upp mig" som hon uttryckte det. Hon fick mig att känna mig som en nybörjare som inte tog arbetet på allvar. Som en vuxen som säger åt små barn att inte leka med tändstickor förrän de har vuxit i ansvaret, typ. Hon sa att det jag höll på med aldrig någonsin fick förekomma under hennes tak. För jag respekterade inte reglerna, sa hon, och med det iskalla lugn hon höll medan hon såg mig i ögonen, så blev jag rädd. Väldigt rädd. Allt detta sa hon åt mig mitt under en pågående tydning, och tvingade mig därefter att slutföra arbetet även fast jag helst av allt hade velat avbryta allt och dra därifrån.

En sak har hon rätt i, den kvinnan. Såna här saker är inget att leka med. Men misstaget hon gjorde, det var att hon rillrättavisade fel person. Någon annan som hade varit ny i detta utövande hade hon nog kunnat skrämma för alltid. Men det som hon inte visste om mig, och som nästan ingen annan heller känner till, är att jag har en väldigt mörk sida.

Jag är inte bara god, jag har även ett relativt stort mått av mörker inom mig. Om det är ren ondska tror jag inte...då hade jag inte kunnat känna en sådan lycka och kärlek som jag gör så ofta. Det som skrämmer mig, är den här mörka sidan som kommer fram vid enstaka tillfällen. Jag vet inte hur det kommer sig, men på samma sätt som jag utan vidare kan berätta vad som har hänt i det förflutna och vad som kommer att hända - på samma sätt har jag önskat saker intensivt som inom en mycket kort tid har inträffat.

En otäck sak som hände i skolan, var när jag blev kallad för hora av en kille i samma klass. Hans polare gjorde high-five med honom och tyckte att det var bra sagt. De skrattade åt mig, tittade på mig med kränkande blickar. Jag mötte deras blickar, helt frimodigt. I samma ögonblick önskade jag, väldigt intensivt, att han som kallat mig hora skulle göra illa sig på något. Det tog bara någon minut, så fick han tummen i kläm i skolbänken.

En annan av killarna började jag tänka hatiska tankar om, och jag tänkte att om han visste exakt vad jag sitter och tänker för hemskheter om honom, så skulle han bli jävligt rädd. Det som sedan hände, var att han plötsligt såg illa berörd ut. Som om han hade fått en känsla av att någon ville honom illa, och efter det hörde jag aldrig ett elakt ord från honom igen.

Det var ungefär här jag började bli rädd för mig själv. Jag fick en omedelbar insikt om att jag INTE var som de andra. Vare sig det gällde klädstil, musikstil eller tankesätt. Jag stack ut redan innan jag fick denna självkännedom.

Det hände även positiva saker. Jag var hemma hos min bästis, och kom plötsligt att tänka på att det var väldigt länge sen som vi spelade Monopol. Min bästis var på toa just då, och jag satt där och tänkte på hur roligt det vore om hon kunde plocka fram Monopolspelet. Gissa vad hon bar på när hon kom tillbaka in på sitt rum?

Sjukt, jag vet. På samma sätt så visste jag att hennes kille inte var henne trogen. Fick en sån konstig känsla av att det fanns någon annan i hans hjärta. Några månader senare fick jag trösta min bästis när hon snyftande berättade att han hade lämnat henne för en annan tjej.

Så att, någon vanlig tjej är jag definitivt inte. Det jag tycker är svårt är att veta hur jag ska hantera detta i vuxen ålder. Det här kände den här tillrättavisande kvinnan inte till. Hon kritiserade bara mitt sätt att spå om kommande händelser, hon sa att man inte ska hålla på med sånt här om man inte behärskar konsten. Hon ifrågasatte alltså inte huruvida jag hade själva förmågan, däremot att jag borde ha en allvarsam attityd och inte sitta och se glad ut när jag berättade om kommande händelser.

Därefter har jag via omvägar fått höra att kvinnan var mycket avundsjuk på mig och mina kunskaper. Hon kunde inte stå ut med tanken på att en kvinna som var bra mycket yngre än  henne själv, hade kommit så långt i sin mediala utveckling, och dessutom inte gjorde något för att dölja det. Nej, varför skulle jag dölja det? Kunde jag hjälpa människor, så ville jag ju det såklart.

Hur många kvinnor har inte med tårar av lättnad kramat om mig och tackat mig för att de har kunnat släppa sina tyngsta rädslor? Hur många personer har inte kommit och meddelat att det de oroade sig för, visade sig, precis som jag hade sagt, att det inte var någon fara, och att utvecklingen av händelsen hade blivit precis så som jag hade förutsett? Jag har blivit tackad många gånger, och det är det som har skänkt mig övertygelsen om att inte försöka förneka mina förmågor.

Jag vet inte om jag vill att folk ska bilda sig en uppfattning om mig som grundas på att jag är medial. Vill inte att folk ska vara rädda för mig.

Hur har jag då kunnat bli sån här? Hur kan jag känna till saker i sådan omfattning att folk blir chockade? Hur kan jag veta exakt var bortsprungna katter befinner sig?

Och - framförallt, det otäckaste av allt - det rapporteras t ex om en försvunnen kvinna i en mindre stad - jag får svårt att andas, och tänker i mitt stilla sinne att den kvinnan blev kvävd till döds. Sedan får man veta att kvinnan blev strypt av en manlig bekant.

Men jag är helt normal också, jag lovar! =) Jag funkar som vilken människa som helst också, jag umgås med min familj, har många vänner, bor i en jättemysig lägenhet, jobbar, vattnar mina blommor, går och handlar och löser korsord när jag dricker mitt kvällskaffe. Och jag går INTE omkring och tänker att jag vill jävlas med folk på nåt sätt. Det var bara ett sätt för mig att överleva under min skoltid, som tack och lov ligger MYCKET långt borta i tiden nu.

Stay tuned if you don't feel scared...I hope you don't. ♥