pusstrollet

Javisst, jag börjar bli van att bli slagen till marken med jämna mellanrum. Fan vet om det gör mer ont eller mindre ont för varje gång det händer. Börjar så sakteliga tro på det sistnämnda. Man blir väl härdad antar jag.

Till att börja med ska jag väl skriva att problemet jag tog upp i förra bloggen nog kommer att lösa sig i alla fall...i alla fall om man får tro en av de mest insatta.

Sen måste jag också påpeka för mig själv vilket miffo jag är som sitter och bloggar den här tiden på dygnet! Typiskt, jag SKA verkligen inte dricka cola... blir så förbaskat pigg av det. Och så kaffe med socker på det också. Bravo, pusstrollet. Duktigt. :P Haha.

Och sen kommer vi då till rubrikens ämne - ja, jag är totalt jävla hopplös. Här har jag gått och grunnat på ett bekymmer hur länge som helst, och nu när allt är på väg att lösa sig på det viset som jag har gått och hoppats lite så där försiktigt på - nu får jag nästan panik istället! Plötsligt inser jag hur pass mycket tryggare det var innan allt började ta form. Nu när jag kanske kommer att få det som jag vill - då blir jag helnervis istället och vet inte vart jag ska ta vägen, typ. Jag måste vara en av Sveriges mest hopplösa människor just nu. Skratta åt mig den som vill, för just nu är jag ju pinsam modell större. Blääääh.

Nu ska jag gå och lägga mig!

Orkar inte med folks förväntningar. Har ingen aning om ifall det är så här, men jag skulle kunna tänka mig att snacket går ungefär så här: "Nu dröjer det inte länge förrän man ser henne med en ny karl." "En ung ensamstående mamma, hur ska hon kunna klara sig?"

För det första: Jag är inte det minsta intresserad av att hitta någon ny, snarare tvärtom. Önskar att alla av det motsatta könet inte kunde se mig, jag finns inte, jag är inte tillgänglig på singelmarknaden bara för att jag inte har några ringar på mitt finger längre.

För det andra: Ensamstående mammor kan klara sig hur bra som helst. Säger inte att alla gör det, men JAG klarar mig bra. Har ingen aning om ifall folk snackar om mig på det viset, men för mig har det blivit en fix idé, att jag måste visa för alla att jag klarar av min nya vardag som ensamstående mamma! Att jag inte har blivit en sämre mamma bara för att jag är skild nu. Snarare tvärtom. Nu kan jag ägna mig åt min dotter på ett helt nytt sätt, ett underbart sätt! Vi ritar och målar, spelar schack, lägger tusenbitarspussel, tar sköna promenader ute i naturen, kollar på Bolibompa tillsammans, har jättemysiga sagostunder, lagar mat tillsammans - vi har ett jätteskönt liv.

Så varför är jag då inte glad? Jo, det finns det flera anledningar till. Vad är det för mening med att tro på ett bra liv när man får höra saker som slår en till marken med full styrka? Vissa människor gör så att man känner att man inte har rätt att vara hoppfull. Jag hoppas att de problemen som finns idag, inte finns kvar om sisådär åtta-tio år. Åtminstone inte så att andra lägger märke till det längre. Just nu tänker jag nästan bara på det här. Och det är för att jag är medveten om en kommande händelse, som i vanlig ordning kommer att ge mig total jävla ångest.

Klarar inte det här.

OBS! Vill bara påpeka direkt att listan från början hette Storasysterlistan, och att jag har modifierat den utefter att jag själv är storasystern. Ville bara upplysa om det.

HAN
Vad heter han? - Går aldrig ut med namnuppgifter på internet. Principsak.
Vad var det senaste han sa till dig? - "Vi hörs senare", tror jag.
Vad brukar han säga när du kommer hem? - Vi bor inte i samma hushåll.
Vem umgås han mest med? - Sina vänner och sin flickvän.
Har han någonsin haft en flickvän? - Jajamen, har det nu med. Hon är helt fantastisk, den bästa flickvän han kan ha.
Har han en speciell lukt? - JAPP, tveklöst!
Kan du hans mobilnummer? - Japp.
Vad är typiskt honom? - Komma med stundtals småjobbiga kommentarer, men i slutänden fattar man alltid ändå vad han menar. Han är klok. Lite för klok för att vara lillebror, om jag får säga det själv.
Är han din lillebror? -  Yep.
Är han din tvillingbror? - Nope.
Är han din storebror? - Nope.

NI
Hur många år skiljer det mellan er? - Tre.
Har ni samma föräldrar? - Japp.
Brukar ni göra saker tillsammans? - Nja.. vi har typ samma intressen iaf.
Kan ni prata om allt? - Vi respekterar varandras integritet. Jag har berättat allvarliga saker för honom, och litar på att han inte för sånt vidare. Samma sak gäller för mig gentemot honom. Berättar han något känsligt för mig, så stannar det hos mig.
Kan ni skratta åt allt? - Vet inte, men det tror jag nog. =)
Bor ni i samma hushåll? - Nej.
Umgås ni med samma människor? - Nej.. det har helt enkelt inte blivit så, bara. Men hans vänner verkar jättesnälla.
Är ni oftast sams? - Nja.. Vi brukar reda upp våra konflikter till slut i alla fall. Hoppas jag att han också tycker.
Tycker du att ni har en bra relation? - Jomen det tycker jag faktiskt.
Tror du att han tycker det? - Är rädd att han inte tycker så. Inte än i alla fall.. jag jobbar på det.
Går ni på samma skola? - Skolan lies in the past, for both of us. Thank God for that.
Lyssnar ni på samma musik? - Japp!

DU
Vad var det sista du sa till honom? - Minns ej.. "Ha det bra", tror jag.
Uppskattar du honom? - Ja, det gör jag. Ganska mycket faktiskt.
Litar du på honom? - Ja.. fast vissa grejer har jag inte berättat för honom. Jag litar på honom, det handlar definitivt inte om det, fast vissa saker vill jag helt enkelt hålla för mig själv. Inte nåt skumt, det är så bara.
Brukar du sno grejer av honom? - Nope.
Är det du som startar era fighter? - Haha =D Det råder utan tvekan delade meningar om det, kan jag lova! Shit, nu började jag skratta.
Ställer du upp för honom om han behöver? - JA! UTAN TVEKAN!
Om du såg honom gråta, skulle du gå dit? - Helt klart skulle jag ställa upp om han ville det. Ville han inte att jag skulle gå dit, så skulle jag respektera det helt och fullt också. Vill bara att han ska må bra, för det är han värd.
Till sist, älskar du honom? - Ja, enormt mycket. Han är den bästa brorsan man kan ha.

http://listfolder.com/?p=2&id=565

Tyvärr så är det nog så när man är så medial som jag är...att man tyvärr inte kan stänga ute vissa grejer, även om man skulle vilja det. Men vissa saker gör ont! Vissa saker vill man inte veta. Enbart av den anledningen att det gör ont att känna till vissa saker. Även om man fattar att det är viktigt att man är medveten om vissa saker, så försvinner inte smärtan.

Varför jag väljer att skriva om det här i dagens blogg, är för att jag har fått till mig kunskap om en sak som jag hade kunnat vara utan. Det är sånt som kan verka orättvist - varför måste just jag vara så öppen och råka ut för så mycket smärta, när jättemånga andra klarar sig undan sånt skit??

Någon jag känner väntar barn just nu, vet jag till exempel. Vet dock inte vem. Det är oftast det som är jobbigt - att jag kan känna av hur andra människor mår, utan att kunna lokalisera vem det hör till. Det är inget jag väljer, det bara blir så.

Det enda jag kan säga är att jag hoppas att personen som har begått denna handling lägger av med det omedelbart, innan andra blir såpass sårade att det blir svårt att komma över. Helvete också.

När man känner av såna här saker blir man också fylld av frågeställningar. Varför gör personer sånt här? Hur kan nåt sånt här få hända? Det måste väl sitta nån där uppe och se allt som händer. Vissa saker verkar ju fullkomligt meningslösa! Vissa händelser kunde man väl ha fått slippa, eller är det verkligen så att man tar med sig något bra från precis ALLT som händer?

Mår inget vidare just nu. Jag hoppas att det snart går över.

Stay tuned if you like. ♥